Nr 13

Tretton anses som ett oturstal i de flesta västerländer eftersom Judas Iskariot var den trettonde personen i rummet när Jesus åt sin sista måltid. I Italien ser dock många sifferkombinationen som ett lyckonummer. Även i Kina tycker man att 13 är ett lyckosamt tal eftersom det låter som "säkert liv". På många hotell saknas rumsnummer 13 eftersom en del gäster vägrar eller tycker illa om att bo i ett rum med det numret. I de flesta flygplan saknas även stolsrad 13 eftersom det kan skrämma upp skrockfulla passagerare som tilldelats en stol där. Själv har jag alltid haft svårt för siffran 13 och vägrat bära en matchtröja med det numret. Märkligt nog var det ändå ingenting jag tänkte på inför min trettonde start i Vasaloppet.

 

På tävlingsdagen ringde klockan 03:30 och fru Krång hade som vanligt dukat upp en frukost anpassad till halva Mora. Det är inte helt enkelt att äta så tidigt så jag tog även med mig en liten matsäck som jag kunde äta på bussen upp till Sälen.

Transporten upp till Berga By gick bättre än på flera år och vi möttes av en temperatur på -11 grader. Vi kom iväg 07:20 och det var betydligt trängre uppför backen efter starten. Det var bara att räta in sig i ledet och den första milen upp till Smågarn gick långsamt. Jag hade vallat själv även i år efter receptet vi fick i mässområdet med resultatet bra fäste men sämre glid. Uppe på myrarna efter första kontrollen kikade solen fram och åkningen gick bättre. Jag passerade Mångsbodarna och Risberg på vägen mot Evertsberg och jag passerade 45 km efter 3:39. Jag tänkte tydligt att håller jag den här farten går jag i mål på 7:18 vilket kändes inspirerande och riktigt bra.

Efter Evertsberg är det en del utför och backarna var riktigt utmanande då det ideligen var incidenter och skidlöpare som föll mer än vanligt. Jag försökte ha ett bra avstånd till framförvarande och höll hela tiden vänsterspår och någon framför skulla falla. Jag hade fortsatt bra fäste men inget vidare glid.

När jag passerade under Vasalopsvägen hände något med underlaget och det kändes som vi kom in i en annan klimatzon. Det blev plötsligt fruktansvärt bakhalt med glatta och isiga spår. När det var platt gick det att staka riktigt bra men så fort det blev lite uppför var det jobbigt. När jag närmade mig toppen på Lundbäcksbackarna före Oxberg gick det inte längre. Jag blev tvungen att stanna och testade med Tokos klisterspray. Det blev skillnad direkt men tyvärr höll det bara 3-4 km innan det blev likadant igen. Jag blev tvungen att göra om proceduren en gång ytterligare med liknande resultat.

Spåren höll ändå riktigt bra hela vägen till Mora och jag har nog aldrig åkt med så bra förutsättningar. Hade jag bara orkat staka lite mera hade 7 timmar inte varit någon omöjlighet. Nu kom jag i mål efter 7:17 och åkte därmed andra halvan fortare än den första och kände mig riktigt nöjd. Siffran 13 ska jag därmed sluta att vara rädd för, kanske läge att bli italienare.

Var försiktig & träna klokt!